År 1924 förenades Hachi med sin ägare Hidesaburō Ueno, som var professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut. Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång; därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I nio år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig. Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes, hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno.

Wikipedia 

Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde när jag såg den här filmen. Det är alltså en film baserad på en verklig händelse. Att man kan få så mycket kärlek av ett djur är helt otroligt! Det finns det en bronsstaty av hunden Hachi på stationen Shibuya Station i Tokyo, där han väntade på sin husse varje dag. Han är en hund hedrad av många människor. 

Ska ni kolla på filmen så var berädd på att gråta en skvätt. Så oerhört fin film.